Häromdagen när jag åt lunch med en bekant slogs jag än en gång av orättvisan som finns vad det gäller fertilitet och möjligheten att bli med barn. 

Tjejen jag åt lunch med, låt oss för enkelhetens skull kalla henne för Lisa, hade med sig sin lilla bebis på knappa tre månader. Efter en stund så kom vi in på det här med att planera barn och få barn. Hon berättade att hon från början egentligen inte hade haft någon direkt längtan efter barn, men så hade hennes lillasyster, låt oss kalla henne för Anna, legat på och tjatat om att de höll på att bli gamla och att man inte kunde vänta alltför länge till. Så när Lisas p-piller höll på att ta slut så bestämde hon och hennes särbo att de skulle börja försöka. De hann inte försöka så länge då hon blev gravid omgående. 

Anna däremot gick det inte lika bra för. Efter ett års försökande så gjordes en utredning som inte hittade några fel. Nu väntar de på att få påbörja sitt andra ivf-försök efter att den första misslyckades. 

Det sorgliga i just den här historien är att Anna och Lisa står varandra väldigt nära, samtidigt som de är väldigt olika. Anna är den medkännande, lyhörda tjejen som länge närt en önskan om att få bli mamma. Hon lämnade tex ett långt förhållande främst av den orsaken att hon kände sig nöjd med festarlivet och hon började längta efter giftermål, villa och barn, vilket han inte var intresserad av. Lisa i sin tur är mer självcentrerad. Jag vill inte gå in här på saker som exemplifierar detta, men det finns en hel del, vilket får mig att känna mig hemsk och dömmande i och med att jag uppmärksammat det. Tex var mitt intryck under vår lunch var bebisen mer var en accessoar än något annat. Det är då det känns så enormt orättvist att några som verkligen vill ha ett barn ska ha det så svårt, medan andra som inte när längtan men som kommer på att det ”kanske skulle kunna vara trevligt men det är inte hela världen om det inte skulle gå” lyckas på första försöket och dessutom  har en riktig glidargraviditet utan varken illamående eller andra krämpor. 

Visst är jag glad för hennes skull, men ändå. Jag kan inte hjälpa att jag funderar på Anna. Hoppas verkligen hon och hennes man lyckas få sitt efterlängtade barn snart! 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s