Ibland så kan jag inte låta bli att förundras över vissa saker som tidningarna skriver om. Antingen så är det det de skriver om som jag förundras över, ibland att de skriver om det över huvudtaget. 

En annan sak jag förundras över hur vissa föräldrar tycks bli upprörda över ingenting. Eller vissa människor, kanske jag ska säga då det inte alltid handlar om föräldraskap.

Ta tex den här mamman som upprörs över att barnet har fått en läxa som ska göras på tid, filmar när barnet försöker göra läxan och därefter lägger ut filmen på sociala medier. När jag läser artikeln så förstår jag det som att det har varit en kommunikationsmiss, att det inte alls var tänkt att man skulle göra talen hemma på tre minuter. Ser man på bilderna så ser man att det står ”Läxprov A – 3 min”. Som jag ser det som så spelar det egentligen ingen roll om läxan skulle göras på 3 minuter eller inte. Det som spelar någon roll i detta fall, tycker jag, är att mamman filmar sin son när han kämpar med läxan och därefter lägger ut för att slutligen vända sig till medierna. Det som jag tycker spelar någon roll är att hon låter pojken bara lägga av att göra sin läxa ”för att han inte orkar”. Det tycker jag är fel! Anser jag att förskolan, och på sikt skolan, gör något fel vad det gäller mina barn, så lär jag inte i första hand vända mig till medierna utan istället vända mig först och främst till ansvarig lärare. Skulle jag inte få gehör där skulle nästa steg vara att kontakta skolans/förskolans rektor. Skulle jag fortfarande anse att något var fel skulle jag vända mig till kommunen. Och därefter kanske till Skolverket. Men inte Aftonbladet, Expressen eller ens den lokala tidningen. Och mellan varje kontakt skulle jag stanna upp och fundera på om jag verkligen gjorde rätt och om jag verkligen hade rätt, eller om det var så att jag överreagerade. Det skulle krävas rätt mycket för att jag skulle gå och gråta ut i en tidning. 

Nu får man inte som läsare till artikeln veta hur exakt instruktionerna till läxan såg ut, men jag skulle, utifrån det man får veta i artikeln och från bilderna, tolkat det som att barnet skulle försöka lösa så många tal som möjligt på tre minuter. Visst, sannolikheten att barnet skulle hinna med samtliga tal var ju liten, men istället för att plocka fram min telefon och filma mitt barn hade jag försökt hänga på barnet som från början tycks tycka att det är lite kul med tävling och tidtagning. Jag hade gjort det till en utmaning, till en lek. Istället för att tyst sitta och filma hade jag försökt ge barnet gensvar på den entusiasm barnet tycktes känna i början, inte bara tyst sitta och tiga. Och filma. 

”Hur många tror du att du klarar?”

”Hur många tror du att jag klarar?”

Jag skulle varit tydlig med att oavsett resultat så var det viktiga att man försökte. Och hade barnet, som i filmen, lagt av och gett upp skulle jag försökt uppmuntra barnet. Jag skulle försökt få en rolig vinkel på det hela, försökt få det bli något positivt och inte något negativt och meningslöst, oavsett hur jag själv egentligen såg på det. För trots allt, livet är utmanande ibland. Det finns stunder då man måste försöka göra sitt allra bästa, även om man vet att man inte kommer att nå hela vägen fram. Och allt kan inte bara vara lätt och enkelt. Så r det bara.

En annan sådan där sak jag nyligen stört mig på, och som jag sett/hört om i medierna är historien om det där barnet som fick mardrömmar efter att ha fått se en film med Alfons Åberg på förskolan. Snälla någon! Barn får ju mardrömmar om allt möjligt! E drömde nyligen mardröm om att Lillasyster tog hennes favorit filt. Ska vi förbjuda Lillasyster att finnas till eller ska vi förbjuda filtar? Och alla barn som drömmer mardrömmar om monster under sängarna och i garderoberna..? Ska vi förbjuds dessa möbler?  Alfons Åberg är en rätt mesig kille som är på gränsen till tråkig. Undrar vad det barnet har för miljö hemma när hans föräldrar anser att Alfons Åberg är för läskig för att visas för förskolebarn och behöver förbjudas? Skyddar föräldrarna pojken från allt som kan vara läskigt? Jag skulle bra gärna vilja höra hur föräldrarna tänkte där…

Det finns flera andra, liknande historier som får en att bara baxna. Hur funkar folk egentligen? Hur tänker de? Jag skulle bra gärna vilja veta!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s