Jag har den senaste tiden varit rätt harmonisk även om jag samtidigt känner en stor uppgivenhet. Jag har insett att jag inte har någon framtid hos den arbetsgivare son jag är hos idag. Visst, det är ett bra företag, men inte för mig. Dels så orkar jag inte med den psykiska motarbete som jag stöter på i vardagen. Det tär att från den största organisationen inom verksamheten hela tiden känna sig motarbetad, nervärderad och till och med idiotförklarad. Att veta att viss del av organisationen med hög sannolikhet ser en som inkompetent och totalt okunnig. Det tär att få höra från sin närmaste chef att en viss del av organisationen, utan att denne nämner vilken, anser att jag är svårtillgänglig och att man inte kan vänta sig varken svar eller hjälp från en. Särskilt som en själv får helt andra signaler från folk man möter. Det tär att få höra att man ”kör sitt eget race” och det man gör enbart är skrivbordsprodukter som inte fungerar i verksamheten. Men jag kan ju gissa med tanke på den återkoppling jag får från andra delar av verksamheten… Särskilt som man själv upplever att man verkligen försöker involvera och ta hjälp av verksamheten att få saker rätt redan från början. Det tär även att alla ens ideér avslås och förkastas med motiveringen att det inte fungerar av en eller annan anledning. Det tär att ha en annan vision om hur företaget ska nå vissa mål när de som bestämmer inte ser detsamma. Det hela blir ju inte heller lättare när det finns personer som öppet visar sina känslor för en. Som kommer till möten men sitter där och knappar med annat på sina datorer. Som knappt svarar när man ställer frågor eller undrar över deras syn på saker och ting. 

Därför är det inte konstigt att  jag känner att företaget inte är det rätta för mig. 

Inte när jag samtidigt får höra från andra att de i första hand vänder sig till mig då de vet att från mig får man alltid hjälp och svar.  Jag vet att jag försöker involvera verksamheten men i de fall där jag inte lyckas få svar får jag antingen köra på det jag tror eller så låta det vara helt. Jag vet att i de fall där jag får veta att något inte stämmer i det jag har tagit fram så försöker jag ändra på det, bara jag vet vad det är som inte fungerar. Men det är inte lätt att ändra på något när man inte får veta vad det är som inte fungerar. Eller vart det inte fungerar. Jag får bekräftelse från andra inom mitt expertisområde och från andra företag att mina ideér fungerar. Jag får även bekräftat från personer som är med på möten att jag blir konstigt behandlad. De reagerar på att jag inte får några svar, de reagerar på den öppna motvilja som visas genom stirrandet i dataskärmen, knapprandet på tangentbordet och den negativa ton och attityd som jag möts av. Jag får även bekräftelse från andra delar av organisationen om min kompetens och min kunskaper. Och det är skönt. Annars skulle jag helt börja tvivla på mig själv. Tvivlar jag ändå, men utan all den bekräftelse som jag ändå får skulle jag nog bryta ihop helt. Jag skulle knäckas i småsmulor och pulvriseras totalt. Men nu kan jag hålla mig något sånär samman. För innerst inne så vet jag ju vad det är jag tror på, innerst inne vet jag vad jag kan och att jag är bra på det. Nu gäller det bara att hitta en arbetsgivare som har samma bild som jag. Som tror på de verktyg och metoder som jag tror på. 

Det är synd att det för tillfället knappt finns några jobb inom mitt område att söka. Det är synd att jag är så nischad. Samtidigt så är jag rätt kräsen. Jag vill inte hålla på och byta jobb titt som tätt framöver. Därför söker jag enbart de jobb där jag tror att jag kan få det jag söker efter. Några fler jobb ”bara för att” tänker jag inte söka. Jag tänker bara söka jobb som känns bra i magen. 

Annonser

2 thoughts on “

  1. Det gör mig ont att läsa om din situation och veta att det är samma företag som jag jobbat så länge på. Jag tycker det är tydligt att det är mobbning det handlar om och det ska verkligen inte vara så, för någon! Tyvärr känner jag till andra situationer där det också handlat om mobbning. Jag förstår att det är svårt att prata med närmaste chefen eller chefens chef eftersom de verkar vara en del i problemet…men det finns ju ett ”visselsystem” där man kan vara anonym, det kanske kan vara en väg? Du har gjort mycket för att försöka reda ut situationen själv – rannsakat dig själv, försökt samla input från andra, pratat med berörda personer – men du ska inte behöva vända ut och in på dig själv för att ha en fungerande arbetsmiljö! Om det verkligen var så illa som vissa vill ge sken av så borde du få konkreta exempel på var och när det inte fungerar så du har chans att göra annorlunda men eftersom du inte får det, och dessutom får helt annan feedback från annat håll, är det något annat som ligger bakom, och du ska inte behöva drabbas av det! Jag blir verkligen illa berörd av att vuxna människor beter sig så!

    1. Tycker du att det känns som det? Jag vet inte. Jag tror ju inte att det är något medvetet från någons sida. De som uppför sig på ett sätt som jag tar åt mig av har nog inte för avsikt att vara elaka, det är bara det att det har blivit fel någonstans på vägen mellan oss. Vi har olika sätt att se på saker och ting. Jag vill egentligen inte anklaga någon för något, men däremot så kan jag önska att jag fick känna att jag blev likadant behandlad som jag anser mig behandla alla andra, dvs med respekt. Jag ser att alla har vi något att komma med, och jag respekterar andras kunskaper, erfarenheter och åsikter. Jag önskar bara att jag kunde bli respekterad för mina.

      I vissa fall så vet jag att folk har förväntat sig mer av mig, och jag vet att jag inte alltid har levererat de de hade förväntat sig. Men det finns det förklaring till. I något fall var det min chef (han som var min första på företaget) som sa att jag inte skulle gå något djupare in på då det fanns de som redan var utsedda att ansvara för att driva frågan. Jag blev till och med tillsagd att försöka hålla mig så långt bort som möjligt.

      I ett annat fall blev jag ombedd att lyfta upp en fråga i ett forum, och jag var tveksam till att just den frågan hörde hemma där. Personerna ifråga propsade på att saken skulle lyftas upp, jag bad om information och riktlinjer för vad jag skulle säga. Det fick jag inte. Däremot så fick jag svaret att ”det visste de som var med i det aktuella forumet”. När jag väl satt där och lyfte upp frågan så var resten helt ifrågasättande till att jag lyfte upp frågan över huvudtaget plus att de sa sig inte veta alltför mycket i frågan. Så plötsligt var det jag som gjort fel för att jag lyfte upp en fråga som jag inte visste något om…

      Sedan så finns det några fler liknande saker. Och varje gång har jag hamnat emellan.

      Jag kommer troligtvis inte avråda någon från att söka ett jobb på företaget. Det är bra, om man tänker rätt och har samma syn som de flesta andra. Det som är problemet är om man kommer med en annan syn på saker och ting och inte alltid håller med… Och där spelar det ingen som helst roll om det är saker som fungerar på andra ställen. Inte ens om det är allmänt känt att det fungerar bra inom vitt skilda verksamheter, för det borde man ju veta att just detta företag är unikt och så himla speciellt och därför kan man inte göra samma sak där.

      Jag vet, jag låter bitter. Jag är bitter. Men jag försöker hantera det bäst jag kan. Jag var nedbruten där ett tag. Nu håller jag på att hämta mig igen och börjar återigen tro på mig själv igen. Jag kommer inte att försöka ta för mig på företaget, jag kommer inte komma med alltför många förslag eller idéer, utan bara försöka ta det som det kommer och försöka jobba med relationerna. Allt för att minska risken för att bli smutskastad inför eventuella framtida arbetsgivare. Det blir till att försöka slicka folk medhårs, så gott det går. Samtidigt så vet jag ju att jag blir lite handlingsförlamad. Vet inte riktigt vad jag ska göra. I vanliga fall kan jag ju lita på mina erfarenheter och min kunskap. Men inte här. Här är det inte mycket värt. Varför då ens försöka?

      Men, men. På vägen, medan jag tar det dag för dag, medan jag håller ögonen öppna efter något annat (men dock inte vad som helst), så kommer jag fortsätta försöka vara den jag vill vara, dvs den lyhörda, den hjälpsamma, den respektfulla person som jag ändå tror att jag är, oavsett om vissa säger annat. För dom är det säkert inte så, de tycks ju ha en annan bild. Men samtidigt, jag vet ju vad andra säger, andra som varit närvarande vid de aktuella tillfällena. Och ärligt talat, jag tror inte att alla de ljuger för mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s