På senare tid har jag omgärdats av kvinnor som försöker bli gravida, kvinnor som är gravida och kvinnor som alldeles nyligen har fött barn vilket har lett till att jag funderat mycket på vad det är jag känner för att försöka oss på en till. Stundvis så känns det så självklart med att vara nöjd som det är medan stundvis så är det ett ”Nja” som snart byts till ett ”Absolut! Nu! Genast!” som lika snabbt förvandlas till ett ”Absolut inte!”. Just dessa ändrade åsikter har fått mig att fundera på vad det är jag egentligen vill. Och det vet jag inte.

Stundvis så kan jag känna en längtan, och en avundsjuka (hur sjukt det än låter) mot de tjejer som försöker. Jag saknar det där med att ha ett mål. Jag saknar testandet (jag var ju för sjutton testoman!). Jag saknar på ett konstigt sätt till och med ivf-behandlingen. Jag saknar inte sticket eller plocket eller det andra, utan snarare den där spänningen och känslan av att man gjorde något. Och på något vis saknar jag även den läkarmottagning vi gick till för att få hjälp. 

Jag saknar däremot inte besvikelsen när tiden bara gick utan resultat, eller koliken jag fick av behandlingen, eller de negativa besked som kom under utredningens gång, tröttheten eller illamåendet under graviditeten. 

Jag saknar besöken hos barnmorskan. När hon mätte magen. Våra diskussioner. När barnmorskan gjorde hinnsvepningen. Glädjen över att det hade börjat. När jag tänker på förlossningen känner jag en sorg över att (kanske) aldrig få uppleva det igen, en av de större upplevelserna i mitt liv. Jag saknar kraften, miraklet, känslan när kroppen jobbar på att få ut det där lilla livet som vuxit i ens kropp under så många månader. 

Jag saknar inte livet med en bebis, även om det fanns vissa ljuspunkter med det. Jag saknar inte heller den där överväldigande känslan av otillräcklighet som jag så ofta kände när Lillasyster var nyfödd, A jobbade och E ville/behövde sin mammas uppmärksamhet. 

På många sätt känner jag att jag har det rätt bra. Nej, jag har det enormt bra. Jag har en man jag älskar, två helt underbara barn och ett liv som egentligen är ett riktigt bra liv. Om man nu kunde uppskatta samtliga delar av den, utan att ha en del av en som i sin tysthet skriker efter något mer. Men vad är detta ”något mer”? Jag vet inte

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s