Framåt och bakåt

Förkylningen fortsätter att sakteliga bli bättre, men jag blir hemma i alla fall imorgon med. Sedan får vi se om jag ska göra ett försök att jobba på torsdag igen. 

Jag har gjort en hänvisning på min jobbtelefon så att jag inte ska bli uppringd i onödan från jobbet nu när jag är sjuk. Man kan komma runt den om man gör på ett visst sätt, vilket den som innan omorganisationen var min chefs chef gjorde. Jag vet inte om det var någon som hade sagt något till honom eller om det bara var så att han hade upptäckt att min gamla plats var upptagen av en annan person/min hänvisning på tavlan som användes för att skriva hänvisning på om man inte var på sin plats av någon anledning, men i vilket fall så ringde han och kollade hur det var med mig. Jag förmodar att någon hade sagt något då han sa sig behöva kolla upp mig. Jag sa som det var. Jag kände mig utkastad. Jag kände att det hela borde gjorts på ett helt annat vis, att man borde gått via min chef i första hand, inte via mig och det utan att ha pratat med min chef innan.  Att jag kände att den som sa till mig att jag måste flytta på mig kunde gjort det på ett betydligt mildare sätt (än ”Du måste flytta! Jag skiter i vart men du måste flytta!”) och att det hela kändes som ett hån att höra att den som behövde min plats behövde den för att vara nära sina arbetskamrater i sin arbetsgrupp, då hon innan bara suttit några meter längre bort och i samma rum, medan en annan suttit i en helt annan byggnad och flera hundra meter ifrån sin grupp. Jag sa att jag förstod att man ville vara nära sina kollegor, nära sin grupp, det ville jag också, men att man i detta fall hade gått fel tillväga. Men nu hade ju allt löst sig (om än bara tillfälligt, vilket jag inte sa något om), och att jag inte är långsint, så nu går vi vidare. Han tyckte att jag inte skulle känna mig utkastad, att det hade inte varit någons avsikt. Jag sa att nu var det som sagt var så jag känt mig, men att nu går vi vidare. Och det är sant. Jag brukar inte vara långsint, men just det här gjorde ont i själen. Den taggen satte sig djupt. Sedan så gjorde ju inte allt det övriga saken bättre heller (men dom nämnde jag aldrig för honom). En chef som misstror en hela tiden. Alla konflikter. Allt det andra… 

Jag vet att jag är överkänslig. Att jag tar åt mig för mycket. Tolkar saker och ting alltför mycket. Men det är lättare sagt än gjort att bli hårdhudad, att inte bry sig. Jag är inte sådan. Och i och med det så är jag helt klart inte rätt person för den här tjänsten på det här företaget. Jag är inte sådan och jag är inte beredd att bli sådan. Visst önskar jag ofta att jag inte var så känslig, men samtidigt så har jag ju sett fördelarna av att vara det. På så vis kan jag ta upp de lösa trådar som andra förbiser och på så vis nå resultat. 

Frågan jag nu ställer mig, orkar jag vara kvar på företaget tills jag hittar något som verkligen känns rätt, eller ska jag söka och ta första bästa jobb? Jag har insett att de två andra jobben som varit aktuella processer på är jag inte intresserad av i tillräckligt hög grad (tjänsten på högre nivå i företaget vore kul, men med mitt psyke är jag inte rätt person) och jag vet inte vad jag egentligen skulle vilja göra. Dessutom växer inte jobb inom mitt område direkt på träd… Sist jag sökte så sökte jag ju i nästan ett år. Och hur det gick då, vet vi ju nu, två jobb och två företag senare….

Innan jag och den där personen la på så sa han upprepade gånger att han saknade mig i lokalerna och att han såg fram emot ett fortsatt samarbete med mig. Och det var ju gulligt. Och det var ju gulligt av honom att ringa mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s