Barn, föräldrar och deras samspel

Lillasyster har precis somnat och jag sitter återigen hemma efter en helg med A:s släkt på släktgården i Värmland. Det är skönt att åter vara hemma igen och ”bara andas”, det blir så intensivt när alla ses så (även om flera saknades). Det är ju ändå rätt mycket folk som var där. Och barn. Och det blir lätt bullrigt och stökigt. Och mysigt. Men även lite för mycket ibland. 

Alla barnen och föräldrarna fick mig att börja fundera på barn, uppfostran och allt däromkring. Jag känner ett sug efter att än en gång ge mig in i bebisverkstan. Frågan är varför. Jag vill fortfarande inte vara gravid igen, åtta månaders ”magsjuka” är inget jag vill ha! Inte heller de där andra jobbiga delarna av en graviditet. Inte heller känner jag att jag skulle orka med ett barn till. Redan nu känner jag att det kan bli lite väl mycket av det goda när en av de två vi har(eller ännu värre, både barnen) är trött och gnällig. Att då ha ytterligare en… Och bebistiden…. Jag är, som jag sagt innan, ingen bebismorsa!

Frågan är som sagt vad är det jag längtar efter? Spänningen i bebisverkstan? För viss spänning är det ju, även om det är en jobbig väntan när mensen fortsätter att dyka upp månad efter månad.  De mysiga delarna, för det finns ju även sådana, av graviditeten? Förlossningen? Den med Lillasyster var ju så enormt häftig! Och bebistiden har ju också sina guldklimpar även om den är enormt jobbig. Och amningen, när den fungerar. Jag saknar den totala känsla av harmoni när det fungerar. Myset. Tänk att jag tillslut fått uppleva den! Men, två barn får räcka. De jobbiga sakerna överväger. Jag måste se till att inte glömma bort dom!

En annan sak jag har funderat på är uppfostran. Vad som är rätt och vad som är fel. Om olika teorier om det hela. 

Jag har ett exempel. Lillasyster har sedan länge bara kunnat somna för natten om hon har legat på ens arm och man har vaggat (och sjungit) henne till sömns. Nu har jag känt att det är ohållbart att göra så i längden så jag har börjat lägga henne direkt i hennes säng. Det brukar vara så att hon mer eller mindre omgående, oavsett hur trött hon verkar vara, försöker resa sig upp. Då tar jag vänligt men bestämt och lyfter upp henne för att återigen lägga ner henne, samtidigt som jag säger

”Nej, ”Lillasyster”! Nu ska du ligga ner och sova! God natt ”Lillasyster”, sov gott, mamma älskar dig!”

Detta upprepas många gånger men helt utan gråt (varken från hennes eller min sida men däremot viss gnäll), och efter ett tag behöver jag inte mer än säga det så lägger hon sig ner själv utan att jag behöver hjälpa till. Och så ytterligare en stund senare så slappnar hon av och somnar. När jag nämnt detta för andra så har jag någon gång fått höra att så kan man ju inte göra för det är inte bra för barnet utan man ska lyssna på vad barnet vill och genom att gnälla och ställa sig upp visar hon att hon inte vill. Jag fick höra att jag genom mitt agerande kränker barnet och tvingar det till underkastelse vilket kan skada barnet. Jag ser inte hur det skulle kunna skada henne. Jag tror inte att hon förstår sitt eget bästa, det måste jag som förälder visa och guida henne. När hon blir äldre kommer hon få bestämma mer, men inte till vilket pris som helst. Kommer hon tex en vacker dag, som en elev jag hade när jag jobbade i skolans värld, och säger att hon vill bli porrstjärna så kommer jag göra allt jag kan för att få det ur hennes huvud och komma på andra tankar. 

Allmänt så har jag märkt att vi har mer tydliga regler och låter barnen vara med och bestämma betydligt mindre än många i vår omgivning. Särskilt de som är något yngre. Vår sätt att uppfostra liknar mer det sätt som våra vänner som är något äldre har uppfostrat sina barn på. Frågan är vad som är rätt och vad som är fel?

Än mer reflekterade jag över detta om uppfostran i helgen som var. En av mammorna är barnpsykolog och med tanke på hennes personlighet så kan jag tänka mig att hon är en riktigt duktig sådan. Däremot reflekterade jag över hennes… Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det… Lamhet? Hennes barn var högt och lågt och fick de inte som de ville började de gapa, skrika, gråta, kasta saker, fäktas… Både en och två gånger vände hon sig till sin man och frågade förtvivlat vad hon/de skulle göra. Vad det gällde maten så tycktes de både barnen mer eller mindre leva på yoghurt och Kellogs special K. Och så funderade de över varför den ene hade problem med magen… 

Kanske är det så att vi har haft enorm tur med våra barn som (peppar peppar) är förhållandevis lätta att tas med. Kanske har vi haft hjälp av vårt sätt att uppfostra? Jag tror att det sista är starkt bidragande till att vi har så pass harmoniska barn (i alla fall enligt vad vi och vår omgivning tycks uppfatta dom som). Och stundvis så kunde jag hos psykologens barn ana glimten av saknad av tydliga gränser. Vid ett tillfälle blev pappan irriterad på den store och sa till mer på skarpen att nu var det nog, och genast så lugnade sig barnet. Vid något tillfälle när utbrottet höll på gick jag in då föräldrarna inte var där, eller var upptagna på annat håll, och lirkade, men försökte samtidigt vara tydlig, och fick en positiv ändring att ske. Jag lyfte aldrig rösten eller var hotfull utan försökte bara lugnt och stillsamt få barnet på andra tankar. Jag tror att barn behöver en vänlig men bestämd hand, som visar var gränserna går för vad som är ok och vad som inte är ok. Någon som kan hjälpa dom att styra rätt. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s