Dustergökens klagan

Förkylningen hänger sig envist fast och orken, liksom humöret, tryter. Inte blir det bättre heller av att A fräser hela tiden och när han inte gör det så känner jag irritation från hans sida. Min man som jag alltid har sagt är som Autobahn i humöret… Jag känner inte igen honom. Han som under våra 14 år tillsammans har surnat färre gånger än vad som rymmer på ena handens fingrar har de senaste veckorna tagit igen det med råge. 

Först har jag bara blivit ledsen och sårad men nu har jag snarare börjat undra över vad som är fel. Jag har frågat honom hur han mår och fått svaret att han mår bra. Men att han har bestämt sig för att säga ifrån. Och tydligen så behöver han säga ifrån hela tiden. Även de stunder när jag känner mig glad och positiv. Det händer i och för sig inte ofta numera. Så allt kommer tillbaka till mig. Allt är tydligen mitt fel. Och allt går i cirkel. Den ene är sur, den andre blir det också och så blir den första ännu surare och…

Bara förkylningen i sig suger musten ur mig. Att sedan vara tillbaka på jobbet igen… Och ha den här situationen hemma… Jag orkar bara inte! 

Jag borde vara så glad och positiv nu! Jag har två underbara barn! En (i normala fall) underbar man! Ett bra jobb där jag fått flytta organisatoriskt så att jag numera sitter betydligt närmare ledningen och där jag kommer få en Sverigeroll istället för bara en lokal roll och allt vad det kommer innebära. Jag har ett hus jag gillar. Vi är friska (om man inte räknar med envisa förkylningar vill säga). Jag har det pinsamt bra egentligen men just nu… 

Jag orkar inte! Jag är så trött! Jag orkar int bry mig. Jag orkar inte engagera mig! Jag har funderat på om det är så att jag är deprimerad eller något. Det är jag rätt säker på att jag inte är. Jag vet att jag kan bli så här mentalt trött ibland. Det brukar gå över efter ett tag. Får jag vila så går det över snabbare. Men jag ser inte var jag skulle få vila. Nu är jobbet ett tillfälle till att andas. Men där är ju just jobbet. Och hemma… Även om allt med A vore bra så har jag ändå två barn. Två barn jag älskar över allt annat! Två barn som jag inte bara kan skita i. Två barn som trots allt kräver en del. Det gör ju barn! Inget konstigt med det! Men just nu… Just nu tror jag att vi alla skulle behöva komma hemifrån. Bort. Någonstans. Bort från vardagen. Att bara få vara. Slappna av. Utan några krav, utan några måste . Men det är ju inte så lätt. Så jag försöker bita ihop. Jag vet att det vänder. Snart. Men just nu… Jag är inte energisk. Jag är inte glad. Jag är inte lycklig. Men jag vet att det snart vänder. Det måste det! 

Annonser

2 thoughts on “Dustergökens klagan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s