Minnen och nuet

Satt med ipaden och läste Expressen när jag hittade följande ”nyhet”. Genast flyttades jag tillbaka 11 år i tiden, till när pappa fick sin diagnos. Han hade inte samma ”tur”. Om man nu kan säga att det är tur att leva så. Arne verkar ju inte helt säker på det heller. Inte att han vill dö, men för honom är det som pest eller kolera. Och jag förstår. Förstår så mycket som man nu kan göra om man själv inte drabbats och varit i precis samma situation.

När jag ser inspelningen känner jag kalla rysningar. Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken och det knyter sig i halsen. Vissa saker påminner så om älskade pappa. Vissa saker påminner om något annat. Någon annan. Någon här och nu. Vissa saker vet vi att vi kan utesluta nu. Vissa återstår att se. Men snart kommer domen. En dom som samtidigt skrämmer och lockar. Kunskapen, vetskapen och förståelsen kommer oavsett bli en lättnad. Ett svar om vad. Ett svar som troligtvis blir tung att få. Nu hoppas vi bara att det trots allt är en dom om det bästa möjliga.

Annonser

One thought on “Minnen och nuet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s