Trötthetens värld

E fick verkligen sova ut. Efter mitt förra inlägg så började Lillasyster Arvids att hon var trött så efter lite amning gick även vi och la oss. Jag vet inte hur långt efter det som jag väcktes av att E var uppe och letade efter mig, men mycket snart kunde jag somna om då hon kröp upp bredvid mig och somnade. Det kändes som en kort stund senare som jag vaknade av att Lillasyster var vaken. Hon låg och ”pratade” lite för sig själv, lekte med täcket och kudden och jag passade på att fortsätta blunda en liten stund till. När jag efter en stund kollade på klockan visade det sig att hon var 11! Efter att ha väckt E gick vi och åt lunch, eller kombinerad frukost och lunch i hennes fall. Att hon var hungrig tog jag som ett positivt tecken. Hon lyckades dock inte få i sig så mycket.

När vi åt ringde svärmor och när jag plockade undan så kom hon och hälsade på. E lekte en liten stund med henne, men snart tog sjuklingens krafter slut och det fick bli Barbie och den hemliga porten.

De senaste dagarna har Lillasyster inte riktigt varit sig själv. Hon har varit gnällig och krävt mycket uppmärksamhet och jag har misstänkt att det har varit E:s sjukdom som spökade. Inte att hon höll på att bli sjuk, jag vet att det är 10-18 dagars inkubationstid på vattkoppor, utan att hon allmänt kände av att saker inte är som det brukar. Idag har gnälligheten fortsatt. Vid middagen ändrades mina misstankar, jag tror att det är en tand till på G då hon blödde i tandköttet och var allmänt känslig där. Så nu får vi se om det snart finns ytterligare en tand som behöver borstas 😃

Att ha två barn som inte mår bra är jobbigt måste jag erkänna. Väldigt jobbigt! Så när A kom hem rymde jag hemifrån och åkte och handlade mat. Inte för att det egentligen behövdes utan för att jag behövde komma ut från huset en stund. Jag njöt för fulla muggar tills det var dags för att betala. Självklart valde jag fel kassa. Och självklart, som alltid när jag handlar i just den lokala icaaffären så kom det fram en annan person och frågade om jag inte låta denne gå före

För jag har ju bara det här!

Till min förvåning sa jag nej. Så mycket varor hade inte jag och dessutom så hade jag precis hört Lillasysters gnäll i bakgrunden när A ringde och bad mig köpa en sak som inte fanns med i inköpslistan. Jag brukar alltid släppa folk före men nu sa jag alltså nej. Jag ville ju också hem! Jag vet inte vad personen ifråga hade bråttom till, det nämndes aldrig. Snacksaligt värre var det i varje fall.

Jag gissar att vore det bara ett barn som inte mår bra så är det en sak, men med två så blir det värre. Jag antar att det ökar min stress med tanke på att jag alltmer har börjat känna av magkatarr. Eller så håller jag på att bli magsjuk. Jobbigt är det i varje fall med illamåendet och känningarna av magen. Samtidigt så får det mig att minnas hur det var för bara 1,5 år sedan då jag också kände av magen. Då visste jag ju att det berodde på graviditet. Än tidigare så sprang jag förväntansfullt och köpte graviditetstest när jag kände så. Nu vet jag att denna gång så beror inte det på graviditet i varje fall utan att det bara är helt vanlig magkatarr. Skönt att få börja jobba snart, då kan förhoppningsvis magen lugna sig också.

En sak som jag har funderat på nu när E har varit (och är) sjuk är hur de som har 7-8 barn eller till och med ännu fler klarar av det hela. Får syskonen hjälpa och stötta varandra eller tar föräldrarna och låter de andra barnen ta mer ansvar eller får den sjuke inte någon extra uppmärksamhet då? Hur gör de för att räcka till till alla barnen? Eller är de supermänniskor av något slag? Jag förstår inte, jag har haft mer än nog med mina två tjejer de senaste dagarna! Tänk då att ha fem till eller till och med ännu fler! Jisses! Det är då jag börjar fundera på om inte det som jag läste för ett tag sedan stämmer.

Den som har höga krav på sig själv och sitt föräldraskap skaffar färre barn än de som inte har nästan några krav öht skaffar.

Kanske är det så, kanske inte.

2 reaktioner till “Trötthetens värld

  1. Usch det låter jobbigt med vattkoppor. Man får gnälla eller snarare skriva av sig dessutom på sin egen blogg när man har det tufft. Det är så din vardag ser ut just nu. Det är inte alltid rosa moln när man är föräldraledig även om alla säger att det är underbart. Det är klart att för det mesta är det underbart, men inte alltid. Finns jobbiga stunder också. Gårdag kvällen här hemma avslutades med en kaskadspya av lilleman i vår säng när jag skulle amma honom. Som tur var klarade sig sängen. Det var jag som fick ställa mig I duschen. I morse när lilleman satt I babysittern la han också världens kaskadspya så hela han var drängt så det blev tvätt och dusch av lilleman. Han brukar inte spy så farligt men visa dagar åker det upp en del I retur. Just nu känner jag mig trött på tvätt och städ. Känns inte som jag gör annat just nu. Ikväll kommer dessutom prästen hem till oss för att diskutera igenom nästa söndags dop. Känner mig som en zoombi bara. Imorgon ska jag dessutom åka till mitt jobb med lilleman och visa upp honom och tacka av en av mina bästa kollegor som slutar. Det är turbulent på mitt jobb med. Ny VD och allt. Bra I och för sig men jag kommer nog inte märka av det så mycket. Min chef är ju kvar….
    Verkligen blandade känslor jag åker till jobbet med i morgon. Ska bli kul att träffa mina goa kollegor; ja de som inte slutat vill säga, men att träffa chefen som jag verkligen inte gillar känns lagom roligt.

    1. Jag känner verkligen igen den där tröttheten! Särskilt nu med två barn som inte är i topp…

      Även om jag älskar att laga mat och baka så är jag ingen hemmafru. Som du kände så känns det ibland som om man inte gjorde annat än höll på med hushållssysslor (även om det tyvärr blir så att A får ta det mesta av städningen då det tycker jag är svårt att få till med två barn). Därför har jag aldrig tyckt att livet som fl är något ”underbart”. Visst, det är många mysiga stunder och jag älskar mina barn mer än livet självt, men att vara hemma på heltid är inte min grej helt enkelt. Jobbar jag kan jag åka hem och koppla bort det som varit, något sånär. Det kan man inte som förälder på både gott och ont. För mig betyder det bla stress som är svår att bli av med i första taget, barnen finns ju med en, om inte annat så i hjärtat.

      Hur var det, bodde inte du också i trakterna runt Gbg, eller minns jag helt fel?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s