Jag är inte felfri

…det vet jag att det är det sista jag är, men likväl så kan jag inte låta bli att störa mig på folk ibland. Just nu så är det framförallt följande som jag retar/stör/irriterar mig på:

A: När vi började prata om dop eller inte så var funderingarna på vilka vi skulle bjuda med. När vi, tillsammans, beslutade oss för att ha dop så frågade jag flera gånger vilka han ville vi skulle bjuda. Från ”Jag vet inte” till att säga ”De som vi umgås med bland dom som vi bjöd på E:s dop.”. Sagt och gjort. Jag bad honom skaffa fram adresser till dom på hans sida medan jag skaffade fram adresserna till dom på min plus att jag gjorde inbjudningskorten. Några adresser fick jag inte fast jag bad om det flera gånger så till slut bad jag svärmor om hjälp. Då fick jag dom adresserna. Saknades gjordes adresserna till A:s två kompisar. Jag frågade, och jag frågade. Tillslut orkade jag inte tjata mer utan sa helt enkelt att han fick ta och fixa inbjudan själv, och gav honom inbjudningskorten. När jag frågade om det efter ett tag hade inget hänt. Inte nästa gånge heller. Eller nästa. Och så gick tiden.
Igår så fick jag när han var på jobbet ett sms från honom där han frågade: ”När var det vi skulle ha dopet? Och tid? Den 22/11?”
Eh, nej! Den 8/11…

När han kom hem frågade jag om han hade bjudit sina kompisar. Jag kan väl säga att jag blev inte så förvånad över hans svar…

Mamma: Även detta är kopplat till dopet. Jag pratade med henne idag och så berättade hon att hon hade pratat med min faster som också är bjuden. Hon hade undrat om det var ok att de svarade efter den 2:e som vi sagt var sista datum för svar och mamma sa att det var helt ok. Visst, det är en sak om det är en eller två personer som man har på ”eventuellt” och om det bara handlar om fika, men nu är det ju inte så. Min syster, hon med stroken vet inte förrän samma dag om hon orkar och kommer inte hon lär inte hennes sambo eller son komma heller. Det är tre personer. Jag vet inte heller om hennes dotter med sin sambo kommer då heller, så det kan bli två personer ytterligare. Och ser man på min faster så kommer inte hon så kommer inte heller hennes man eller hennes vuxne son som skulle åkt med dom i så fall. Så då har vi åtta personer som vi inte vet om de kommer eller inte. Åtta personer är mycket, tycker jag i alla fall om man ska bjuda på mat. Mat till åtta personer för få är mycket med tanke på att vi har 21 vuxna plus 8 barn som tackat ja, och tar man och chansar så är mat till åtta personer som inte dyker upp väldigt mycket, oavsett om man lagar själv eller caterar så som vi har funderat på att göra. Och inte för att tala om kostnaden. Jag försökte förklara detta, men jag vet inte om hon förstod mig. Jag förstår ju om syrran inte kan säga om hon orkar komma eller inte, hon har ju sina problem efter stroken, men min faster har inga ursäkter, i alla fall som jag har fått veta om.

Mamma, igen: Ännu mera kopplat till dopet. Mamma hade tänkt sig åka med min faster (hon i ovannämnda punkt), men om hon inte kommer… Då visste inte mamma om hon heller skulle komma (hon bor ca 20 mil bort).
”Fast det är klart, jag har ju funderat på att ta tåget i så fall” sa hon, och fortsatte: ”Men jag vet inte hur jag ska ta mig från stationen till er eller kyrkan”. Jag känner att med tanke på hur våra vanliga förmiddagar ser ut så lär vi inte hinna med att hålla på och åka fram och tillbaka till stan där på förmiddagen om vi även ska hinna fixa iordning oss själva, barnen och lokalen och mat. Jag föreslog pendeltåget och att vi hämtade henne från stationen i byn, men det gick inte. Hon var rädd för att gå på fel tåg (hur svårt kan det vara att gå till det spår som det står ”rätt” på, särskilt som spåren i Göteborg ligger bredvid varandra och inte är utspridda på samma sätt som de är i tex Stockholm?) eller att gå av på fel station (hon märker ju hur många stationer den stannar vid och det är ett visst antal stopp, som jag kan berätta för henne till vår ”by ”). Jag suckade och erbjöd till slut att vi betalade taxi till henne från Göteborgscentral hem till oss. Det blev hon nöjd med. Men innan det erbjöd jag henne att om A:s faster inte kom , vilket jag tvivlar på att hon gör då hon är nyopererad för lungcancer, så skulle det finnas en säng ledig hos oss då, men det skulle ju bo en del andra mer långväga gäster hos oss, så pass långväga att de inte kan bara komma över dagen som mamma kan. Men det ville hon inte. ”Vi skulle ju bara prata svenska hela tiden…”
Sedan så oroade hon sig för tågtiderna, på lördagar är det inte så många direkttåg från hennes stad till Göteborg. Nu passerar tåget från Stockholm två orter, ca 2 respektive 5 mil från henne och de går ju ofta så mitt förslag var att hon kunde ta det i så fall.
”Men hur ska jag ta mig till tåget?” undrade hon då. Med bilen? Men nej, det var för krångligt. Saken är den att hon brukar inte tycka att det är krångligt att åka och hälsa på min syster (hon med stroken) i staden 2 mil bort, eller åka och handla i staden 5 mil bort…
SUCK! Jag ger upp! Hon får komma om hon vill, annars kan hon låta bli. Jag kan inte slå knut på mig själv för att få hit henne. Hon är vuxen och kan fixa något på egen hand.

Lata människor: Det vill säga folk som är friska, krya men lata och parkerar på familjeparkeringen. Jag tror jag nöjer mig att inte kommentera det något mer

Lata (?) människor: Denna gång syftar jag på folk som av någon konstig anledning prompt måste ställa sig tätt bredvid en bil på en parkering. En bil som står ensam långt bort från alla de andra bilarna på parkeringen och det finns mängder med tomma rader emellan.

Prettomorsor som anser att man inte borde skaffa barn om man inte är beredd att gå ner i arbetstid. Eller som de ofta brukar säga:
”Man behöver inte åka på skidsemester, och solsemester två gånger per år. Man måste prioritera! ” etc. Och som dessutom kommer med tillägget:
”Jag dömmer ingen, men vill man inte vara hemma med barnen borde man inte skaffat barn överhuvudtaget! Barn är ju meningen med livet!”
Just det, hur var det med att ”dömma”? Att man som förälder, och då främst som mamma, jobbar heltid är något fult. Om pappan går ner i tid spelar ofta tydligen inte så stor roll. Men så är det ju så att bara för att man jobbar heltid behöver det inte betyda att barnen får vara på förskola/fritids 6:30-18 varje dag. I vårt fall, när vi både jobbade heltid så lämnade vi E på dagis strax innan 8 varje morgon så att hon skulle kunna äta frukost med de andra. Visst hade vi kunnat lämna henne senare bara vi är på jobbet till 9, men det skulle dels innebära onödig stress och risk för att vi skulle komma precis när de andra barnen fortfarande äter och störa matron för dom. Så personalen har till och med bett om att man lämnar innan frukosten om man egentligen hade velat lämna bara lite senare, men innan nio. Vad det gäller hämtning så hämtade vi henne någon gång mellan 16 och 16:30 tre dagar i veckan. Resterande två dagar i veckan hämtade hennes farmor henne klockan 14. Det är betydligt bättre än vad många deltidare kan erbjuda.
Om man ser till prioritering av inkomster/utgifter så ser vi på det hela i lite större perspektiv. Vi åker inte på flera utlandsresor varje år och har inga dyra lyxhobbys, men vi prioriterar hus i ett område som inte tillhör de allra billigaste (och långt ifrån de dyraste) och var sin bil. Huset ger oss en frihet som man inte kan få i lägenhet. Lägenheter i Göteborg är inte heller billiga att köpa och det är svårt att få förstahandskontrakt på hyresrätt. Genom att bosätta oss där vi bor så ökar vi chanserna för att få bra barnomsorg och bra skolor när det väl är dags. Med villa har vi en trädgård som barnen kan leka fritt i och där kan vi odla det vi vill odla.
Två bilar har vi för att snabbare kunna ta oss till och från våra jobb. Tid som vi kan ägna åt barnen.
Visst, vi skulle ha råd att behålla allt detta även om någon, eller både av oss gick ner i tid, men vi vill känna en trygghet i vår ekonomi. Vi vill veta att även om något skulle hända, om någon av oss tex blev långtidssjuk eller arbetslös så har vi råd att stanna kvar där vi är.
Sedan, om man nu ser som att man ska prioritera bort vissa saker så är frågan hur långt man ska gå? Visst kan man skippa att jobba och bara arbetslös och leva på bidrag, och bo och leva billigt! Visst kan man det! Men jag vill inte att mina barn ska behöva bo i ett område med mycket oroligheter. Jag är inte heller beredd att flytta någonstans långt ut i landet där hyrorna/huspriserna är låga för att på så vis få ner levnadskostnaderna. Chanserna att få jobb där är små, alltför små. Och bidrag vill jag inte gå på. Men visst kan man flytta till något mindre ställe, bli självförsörjande i så stor mån som det bara går och får man inte jobb för att kunna täcka för de kostnader som ändå uppkommer hoppas på att få bidrag om man vill det! Frågan är bara hur långt man är villig att gå? Det handlar om prioritering och alla tycker vi att olika saker är olika viktiga. Jag anser inte att jobb och mycket pengar på banken och dyra utlandssemestrar är viktigare än mina barn, absolut inte! Mina barn är viktigast av allt och därför vill jag ge dom en så trygg och stabil uppväxt som möjligt, både psykiskt, fysiskt och ekonomiskt. Därför väljer jag/vi att göra så som vi gör. Jag säger inte att det är rätt, och jag säger inte att något annat är fel. För oss känns det rätt, för andra är det något annat. Det är deras val. Det är deras liv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s