Idag har det varit en otroligt fin dag som jag, E och Lillasyster delvis ägnade till att bara vara ute på altanen. Lillasyster satt i sin sitter, med solglasögon på sig (hur sött som helst, hon såg ut som en riktig cooling) och bara var medan jag pysslade lite allmänt på altanen med att plocka lite, tvätta de helglasade altandörrarna och dona med maten (grillad lax med potatis och romsås). E i sin tur lekte med allt möjligt. Just sådana stunder, när allt är lugn och harmoni, när både mina tjejer är nöjda så älskar jag verkligen livet och känner hur himla bra jag har det. Och att jag faktist, till min förvåning trivs med livet och känner att det är inte så pjåkigt att vara hemma ändå. Den känslan försvinner dock snabbt när allt ballar ur, så som det gjorde sedan. Lillasyster blev trött och ville sova, och på sistone har detta börjat utmärka sig i hysteri och skrik för allt vad lungorna orkar och det enda som kan få henne att lugna sig är att hon somnar. Och det enda som lyckas få henne att sova är att jag går runt med henne, vaggande henne till sömns. Ibland går det fort, ibland tar det väldigt lång tid. Nu tog det tid. Samtidigt så ville E ha min uppmärksamhet och ville att jag skulle leka med henne, samtidigt som potatisen kokade sönder och laxen blev allt torrare där den låg på grillen. Fråga mig inte hur jag gjorde det, för det vet jag inte, pmen när A kom hem så satt E nöjt vid ett dukat matbord och åt. Det enda som var kvar av kaoset var att Lillasyster fortfarande skrek för fulla muggar.

Dessa stunder av hysterisk skrik känns ändå mer ok dagtid än vad de gör mitt i natten när man för femtioelfte gången försöker lägga Lillasyster efter amning. Amning som tog 10-15 minuter men att själv få komma i säng tog någonting mellan 2 och 3 timmar senare. Visst, hon var trött och somnade snabbt men försökte jag lägga ifrån mig henne så steg ljudvolymen betydligt med många decibel. Det spelade ingen roll vad jag gjorde för att försöka få henne lugn då hon skrek som en stucken gris, det gick bara inte! Tillslut var jag så trött att jag bara grät. Det är stunder som denna som väcker/ tydliggör att även om jag mår bättre nu så orkar jag inte lika mycket längre och att jag kanske inte har återhämtat mig helt efter hur jag mådde där i slutet av graviditeten. Min stressnivå är inte vad den har varit helt klart

Hur som, jag var tillslut så trött att jag bara grät. Och med tårarna sprutandes satte jag mig tillslut (äntligen fick jag sitta!) vid tv:n och satt och kollade påfågeln gammal och dålig serie. Vaknade gjorde jag av att jag ”tappade” huvudet. Och då, äntligen, kunde jag lägga ifrån mig Lillasyster

Just detta eviga vaggande, och att det bara är jag som duger sliter. Jag får ingen avlastning vad det gäller bebisen. Och jag får otillräckligt med sömn. Och jag känner mig som absolut sämsta mamman. Det är då tanken

Jag borde inte fått barn, jag är inte lämpad för sådant

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s