Tankar om ofrivillig barnlöshet

Något jag verkligen har slagits av under de år som vi försökte oss på att få ett syskon till E, och något som jag fortfarande slås av när jag läser trådar med tjejer som kämpar är hur olika vi människor verkligen är och hur vi reagerar på det uteblivna plusset.

Något vi alla har gemensamt är längtan och den sorg som uppstår när längtan funnits där länge. Men hur det uttrycker sig är så enormt olika, precis som hur vi hanterar det hela.

När vi var mitt inne i det hela så var sorgen stor, liksom längtan. Jag kunde känna avundsjuka mot dom som lyckades utan problem. Likaså kunde jag ibland känna ilska över att folk som jag av någon anledning inte gillade lyckades, men inte vi. Men bara jag hade fått smälta nyheten lite så kände jag ändå glädje för deras skull. Även när min bästa kompis berättade att hon var gravid, på andra försöket kom sorgen och avundsjukan, samtidigt med glädjen för deras skull. Jag säger inte att mitt sätt var det bästa, men bland de värsta reaktionerna, enligt mig, är något som jaghar stött på några gånger hos några tjejer är något som verkligen kan ses som missunnsamhet, något som uttrycker sig i hatiska kommentarer. Dessa personer kan inte glädjas över andras lycka överhuvudtaget, oavsett om den som lyckats har haft en lång väg till plusset eller ej. Dessa personer tycks anse/tycka att om de inte lyckas så ska ingen annan heller få göra det. I de fall jag tänker på har det hela utvecklat dig till något som tycks vara någon slags hat mot allt och alla, där den ofrivilligt barnlöse sätter sig i en enorm offersitiuation och där ingen annan ses ha det lika dåligt som en själv utan andras problem ses som triviala och allt kretsar runt det egna jaget. Bebisverkstaden har helt enkelt tagit över dom helt, på alla plan. Allt annat blir meningslöst och deras liv tycks vara ett enda djupt, svart hål, ett hål som innebär en djup depression. Ja, deras längtan blir tillslut en besatthet, ja, kanske till och med en sjukdom.

Dessa personers pessimism suger energi från omgivningen och jag får verkligen bita mig i tungan för att inte råda dom att söka hjälp. Inte för barnlösheten i detta fall, utan för hur de mår. Jag vill råda dom till det, dels för att de är de energitjuvar som de är, men främst för deras egen skull. Och deras partners och eventuella övriga familjs. För deras förhållandes skull. För som sagt var, för dom är allt annat trivialt. För dom blir det som inte finns det viktigast, inte det de redan har. Och under tiden som de sitter i det där mörkret fortsätter omgivningen sina liv och de missar allt. Särskilt sorgligt är det i de fall då det redan finns barn med i bilden. Barn som inte längre är viktiga i sin mammas liv. För viktigast är det barn som inte finns.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s