Tankar om längtan

Under de år som vi har längtat och försökt oss på att få till ett syskon till E har det blivit att jag läst och diskuterat i olika trådar på olika forum. Något som dyker upp mer eller mindre i alla trådar som rör ofrivillig barnlöshet är den där enorma längtan som nästan tär sönder en. En längtan som hos några kan bli det som tar över allt annat, ja, till och med utvecklas till en djup depression som man behöver hjälp med att komma ifrån. Jag är glad att jag aldrig hamnade där.

En annan sak som brukar dyka upp i dessa trådar är om längtan och sorgen över den ofrivilliga barnlösheten är större hos den som aldrig har barn, eller om även den med sekundär barnlöshet kan känna samma sorg och längtan. Jag tror att det inte handlar om att om man har barn sedan tidigare eller ej, utan att det handlar om hur man är som person. Jag har under dessa år ute på olika forum lärt känna så många sekundärt barnlösa som sörjer och längtar precis lika mycket som en som inte har några barn sedan tidigare. Personer som säger att ”bara jag gick ett barn till..!”. Jag tror att sorgen kommer oavsett antalet barn om man bara fått längtan, och särskilt om man trott att man kommer att få det där barnet. Och så kommer det inte. Tiden går, graviditeten uteblir. Och sorgen, och med den längtan, och värken, den växer.

Det är dock en sak som jag inte förstår hos vissa av dom som är sekundärt barnlösa. Något som jag först häromdagen blev uppmärksammad om. Det kan vara så att det handlar om en tillfällighet, men i en tråd som berör ämnet sekundär ofrivillig barnlöshet så var det flera som fortfarande hade en massa bebissakerna ståendes framme, tex spjälsäng, trots att det var både en och två och tre år sedan deras minsta slutade använda dem! Jag kan helt enkelt inte förstå varför? Tar inte allt detta en massa onödig plats? Och är det inte enormt jobbigt att se dessa saker och ständigt bli påmind om sin längtan? År efter år? Jag vet att alla är olika, och för mig har det varit självklart att lägga undan saker allt eftersom E har vuxit ifrån dom. Vissa saker har jag gett bort, andra sålt och andra har hamnat nere i källaren. Och än idag så har jag inte plockat fram alltför mycket inför bebisens ankomst. Visst, bebisens rum är nu rensad, och spjälsängen står där. Dock obäddad, utan madrass. Tänkte ta och tvätta madrassöverdraget någon dag. Men det är ingen brådska, det är inte tänkt att bebisen ska sova där till en början, utan i vårt sovrum, i en babycrib (en minispjälsäng). Men den ligger fortfarande i sin förpackning nere i källaren. Lite kläder har jag inhandlat. De ligger i en låda tillsammans med det lilla som vi har kvar från E. De ska också tvättas någon gång framöver. Och skötbordet står fortfarande i källaren. Så det är inte mycket i den del av huset där vi vistas i som tyder på att vi väntar tillökning. Men samtidigt, det som behöver fixas är ju inte så jobbiga saker. Och jag vet inte, men själv känner jag att det känns dumt att ha dom framme och samla damm. Är det inte bättre att bebis får allt rent och fräscht när den väl kommer? Och kläder, varför köpa mängder av sådant nu till full pris, förhoppningsvis så kan man hitta saker sedan på sommarrean. Ok, jag kommer kanske inte att orka gå i affärer så mycket, men jag har ju en pappa till mina barn också och även en svärmor som jag tror mer än gärna hjälper till att gå och leta efter det som saknas till hennes yngsta barnbarn. Och kanske sista barnbarn.

Tur att vi alla är olika! För tänk om alla vore som jag, vad skulle jag då ha att fundera på? 😉

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s