100 dagar

20140318-212024.jpg

Tydligen är det 100 dagar kvar till beräknad födsel. Jag hoppas att bebis bestämmer sig, i likhet med sin storasyster, att komma några dagar tidigare så att jag slipper gå över tiden. För mig är graviditet verkligen ingen rosaskimrande dröm. Men det var jag ju medveten om redan innan. Däremot så tycker jag absolut att det är värt det på sikt! På lång sikt. Visst, det är lite småmysigt att känna, och se, rörelserna. Det är mysigt att prata med E om bebisen. Det är underbart att se hennes glädje över sitt kommande syskon. Det är mysigt att höra hjärtljuden vid besöken hos barnmorskan. Men illamåendet, som återigen har börjat bli värre är inte kul. Inte heller tröttheten jag känner av både psykiskt och fysiskt. Att alltid gå omkring och känna sig lite småsjuk pga kombinationen illamående och trötthet. Att känna att hjärnan inte fungerar som den brukar. Att man själv inte klarar av allt det man brukat kunna klara av. Att allt blir så annorlunda. Och ibland, de där rörelserna, de känns ibland som lite smått läskiga. Tänk dig att ha en ailien inne i sin kropp som rör sig, slungrar sig, bökar runt… Det skulle nog kännas precis likadant. Det är inte heller så värst kul att vakna 5-10 ggr/natt för att man måste kissa. Eller bättre sagt, alla gånger jag vaknar beror nog inte på liten blåsa utan många beror även på en snarkande make och en viss liten 4 åring. Men oavsett orsak, varje gång jag vaknar måste jag gå och kissa, och varje gång kommer illamåendet som ett brev på posten. Då gäller det att försöka somna om igen, så snabbt som det bara är möjligt. Allt för att undvika att illamåendet ska bli alltför stor och allt för att slippa kräkas. Men allt detta är ju ändå värt för att på sikt få det jag så längtat efter… Men likväl, dessa ca 100 dagar känns enormt mycket just nu

Något annat som är lite jobbigt, men samtidigt lite lustigt är hur långt bort allt plötsligt är. Jag kommer tex inte åt längre att plocka ner saker från vissa hyllor i köksskåpen då magen är i vägen. Likaså, stundvis är det väldigt långt ner till marken… Det är precis som om armarna har krympt. Förutom som tidigare ikväll, A ville ge mig en kram, men den blev lite konstig då min mage krockade med honom innan vi lyckades komma åt att kramas. Det är lite ovant med magen, som sagt var… Det märks verkligen att bebis är inne i en av sina största tillväxtperioder. Jag är ofta hungrig och magen växer explosionsartat, men lustigt nog så har som sagt var vikten fortfarande inte passerat startvikten. Och jag måste erkänna att det stundvis känns enormt skönt. Särskilt med tanke på att jag bara blir större hela tiden

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s