Konflikt

Igår så hade jag och två av mina kolleger vår årliga genomgång med ledningsgruppen. Vi hade innan tagit fram material inom våra respektive områden och det som är gemensamt hade vi pratat igenom och gemensamt kommit fram till vad vi ville få sagt. Trodde jag. Då vi sitter på olika avdelningar så har vi också olika chefer. Jag och min chef är väldigt ense om vad det är jag ska fokusera på, det vill säga det som har konstaterats vara några av de största bristerna och som min företrädare inte hade lyckats få klart. Saker som har stor betydelse för organisationen. Saker som jag är rätt säker de här två personerna också tycker är eftersatta, även om de inte jobbar med mina frågor. Särskilt som de själva har tagit upp det flera gånger och särskilt pekat på att det är en stor brist.

Hur som, vi påbörjar vårt möte med ledningsgruppen och efter ett tag så kommer vi in på biten vad som vi känner att ledningsgruppen behöver ta beslut på. Mina två kolleger vill ha mer resurser i form av personal (de vill väldigt gärna vara chefer med underordnad personal, vilket de inte har idag). Och de tar upp sina listor på allt som behöver göras och som de anser sig inte ha tid med. I stora drag så kan man säga att de har samma sak som jag på sådant som brister, fast de har inom sina respektive områden. De lägger fram det hela och så kommer kommentaren (kanske inte ordagrant men i alla fall med innebörden):

”Maramina har också jättemycket hon behöver stöd med och ligger efter en hel del!”

Då protesterar jag och säger att ja, det finns mycket som behöver åtgärdas, men nu har min chef och dennes chef (varav den sistnämnde sitter med i ledningsgruppen) har sagt att jag ska fokusera på dessa områden och ha det som prioritet. Då svarar hon:

”Ja, men man kan ju inte bara se framåt utan man måste ju även se bakåt, och Maramina är ju ny här så hon har inte fått helhetsbilden än!”

Så hon svarar inte ens mig utan vänder sig till mötesdeltagarna och, som jag ser det, försöker trycka ner det. Jag konstaterar än en gång att jag inte ser det som något problem och att jag känner att jag har det hela under kontroll. Och så går vi vidare med mötet.

Efter ledningsgruppsmötet så gör jag och min chefs chef sällskap tillbaka till vårt kontor. Jag passar på att fråga honom vad han tyckte om mötet. Och till min lättnad så tar han upp den där situationen och undrar vad min kollega egentligen höll på med. Jag hade innan tvivlat lite på min känsla av att bli nedtryckt och konstigt behandlad, men nu fick jag bekräftelse på att jag inte bara hade varit överkänslig. Där skulle den historias kunnat vara slut, men idag kom en fortsättning.

Idag hade jag och dessa två kollegor vårt veckomöte där vi bl.a. tar upp vad vi har framför oss och hur kommande vecka ser ut. Jag har inte så mycket speciellt inbokat till nästa vecka vilket jag tyckte var lite skönt för då skulle jag få tid att sätta mig ner och jobba med just de där sakerna som jag nu ska fokusera på, och då jag inte såg någon anledning till att ljuga om saken så sa jag som det var. När det var dags för en av kollegorna att ta upp sin kommande vecka så ansåg hon att jag skulle ta över ett projekt från henne. Jag såg ingen som helst anledning till varför jag skulle göra det, utan jag ansåg att hon fortfarande skulle hålla i projektet, men att jag skulle självklart bidra med mina kunskaper där jag kunde göra det. Som projektledare så behöver man inte kunna samtliga delar som ingår i projektet utan man ska istället vara just den som leder projektet framåt och projektdeltagarna ska bidra med sina kunskaper. Hela den här diskussionen slutar med att vi är små irriterade på varandra. Särskilt som jag än en gång får indirekt höra att jag varken kan eller vet något. Men så lägger sig diskussionen men jag är fortfarande irriterad. Så när vi kommer in på föregående dags möte och de säger att de tyckte att den gick bra kunde jag inte längre hålla tyst utan sa som jag kände det, att jag tyckte att den i stora drag gick bra, men jag tyckte inte om känslan jag hade fått under mötet. Känslan av att bli nedtryckt. Jag sa även att jag förstod nu att jag måste bli tydligare i det jag säger och att jag hoppas att vi på så vis kan förebygga att något liknande händer igen. Kollegan kunde absolut inte förstå varför jag kände så och jag försökte förklara att jag kände mig förringad av hur hon hade behandlat mig, att jag trodde innan att vi var överens om vad vi skulle säga, men att jag tydligen hade fel. Och att jag nu förstod att vi behövde bli tydligare mot varandra.

Min kollega hade absolut inte fattat det som så och dessutom så tyckte hon att jag inte hade kommit in i arbetet ordentligt och hon trodde inte att jag hade så bra koll på vad som brast. Jag hänvisade till mina chefer, men fick som svar att varken jag eller de hade riktigt koll på hela biten. Och än en gång antyddes det att vi visste ingenting över huvudtaget.

”Men vad bra!” tyckte jag då.
”Då kan du säga mig vad det är vi har missat!”

Det kunde hon inte. Inte den andra kollegan heller. Men de höll med varandra. Jag och mina chefer visste minsann inte hur det egentligen var.

Och innan vi bröt upp hade jag fått veta att de två minsann hade ett samvete för våra frågor, och underförstått så hade inte jag och mina chefer det. Och det kändes verkligen jättekul att höra det med tanke på att jag brinner verkligen för mina frågor och även om jag inte brinner för deras frågor så anser jag att de är viktiga. Sedan så ser jag det som att de inte kan prioritera och inte heller sätta gränser för vad som är vems område (eller jo, de är bra på att pinka revir, och de vill gärna komma in på saker som de inte har koll på men de själva anser sig ha koll på, och där försöka styra och ställa mot bättre vetande, och då pratar jag inte bara om mitt arbetsområde utan även andras områden). Detta sa jag ju självklart inte, men jag lovar att jag tänkte tyst för mig själv.

Mitt i ”diskussionen” fick den ena av dom ett telefonsamtal och vi brukar vanligtvis trycka bort samtalen under möten, men det gjorde hon inte nu. Jag antar att hon kände att hon behövde sätta stopp på det hela, och då var telefonsamtalet en bra och enkel lösning. Jag och den andra kollegan hann i alla fall komma tillbaka till ett ”normalläge” med betydligt bättre stämning innan jag gick.

På vägen tillbaka till min plats (det är några minuters promenad) så hann jag reflektera lite över det som hade hänt och över det som hade sagts. Jag tyckte att det kändes som att de hade svårt att acceptera att jag inte kände mig lika stressad som de, och att jag kände att jag började ha koll på läget igen. Först tänkte jag det hela bara vara, men så när jag kom till min plats så var även min chef på plats. Så då nämnde jag mina reflektioner för honom. Och om den känslan jag hade fått dagen före under möter. Då ilsknade min chef till, även om han lyckades hålla masken rätt bra, och så frågade han om jag ville att han skulle ta upp det med min kollega. Det ville jag inte, vilket jag också sa. Jag förklarade att jag tyckt att jag trots allt lyckades hantera det hela rätt bra och jag ville inte att det skulle bli som om jag sprang till min chef och lipade och skvallrade typ ”Fröken, vet du vad Pelle gjorde?!” Även om jag på sätt och vis hade gjort precis så. Jag nämnde även att jag hade pratat lite om föregående dag med hans chef och jag då hade fått intryck av att han hade sett samma sak som jag hade upplevt. Så det hela slutade med att min chef tog upp med sin chef om föregående dags händelse, och efter det försökte han, utan framgång, få tag på min kollega. På så vis behövde jag inte heller känna att jag bara sprang ”hem till pappa och grät och pappa skred därefter ut som en riddare och försvarade mig” utan då skulle han istället ta det hela lite mer ur den vinkel som hans chef hade uppfattat det hela.

Nu har jag gått och tänkt på det hela under resterande del av eftermiddagen och kvällen. Konflikter är alltid så jobbiga, men samtidigt så känns det skönt att ha fått reda ut min oro över att det var jag som var överkänslig och att jag hade tolkat allting fel och att jag var helt ute och cyklade. Och framför allt, jag tyckte att det var så skönt att jag hade lyckats få ur mig det jag kände och att jag hade fått det ur mig så pass konstruktivt som jag gjort. För något år sedan skulle jag brutit ihop totalt just för att det är så jobbigt med konfrontationer men nu lyckades jag, i alla fall i mitt eget tycke, hålla fattningen och lägga fram det hela konstruktivt. Att jag inte bara hade sagt att min kollega hade gjort fel utan att jag hade uppfattat det hela på ett sätt vilket hade fått mig att känna mig nedtryckt. Och jag är nöjd med att jag inte bara klagade på kollegan utan även hade lyft fram de bitar som jag kände/trodde att jag hade brustit i. Jag höll mig konstruktiv helt enkelt. Och det känns bra. Och jag än bättre mår jag när jag inser hur långt jag har nått i min utveckling. Hur jag har mognat som person. Och jag blir glad. Och stolt.

Och just det ja, den av mina kollegor som var minst aktiv i diskussionen sa ändå att det var bra att jag tog upp det istället för att gå och trycka på det i min ensamhet. Och i slutet kändes det lite som om hon ändå höll med mig till viss del.

Jag måste verkligen säga att jag är så tacksam för den chef jag har! Det stöd jag får, den lyhördhet jag upplever… Jag tror ärligt talat inte att jag någonsin haft en bättre chef!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s