Ett barn till varje pris?

Under åren som har gått så har jag läst så många gånger om par som så gärna vill ha barn att det blir viktigare än allt annat, ja, att de tappar bort allt de har haft, allt i strävan efter att få det där efterlängtade plusset.

Jag har förmånen att min bebislängtan aldrig har påverkat mina känslor för min man. Sexlusten har funnits där och kommit tillsammans med ägglossningen. Visst, jag hat legat där och tänkt

Snälla, befrukta mig!”

Jag har även känt en viss ångest om vi inte kunnat få till det en månad av en eller annan orsak, men det har aldrig blivit så viktigt att det känts som en jättekatastrof. Inte heller att sexet har blivit ett ”måste”, och det är jag enormt tacksam för.

Just för att jag själv aldrig har upplevt det enorma tvånget och ångesten så har jag funderat på hur det är och hur man tänker när det har gått så långt att man känner att allt, precis allt kretsar runt jakten på ett plus. När det tar över allt annat och man till och med själv inser att förhållandet knakar och man börjar ana att det kanske inte håller så länge till. Handlar allt om en så stor fixering att man inte vill/vågar göra annat än att fortsätta försöka? Att man hellre riskerar det förhållande, den kärlek till sin partner som man en gång hade, allt i strävan efter ett barn?

Jag är så innerligt glad och tacksam för att det aldrig har gått så långt för mig. Jag är glad och tacksam för att jag har haft orkat att ta ett steg bakåt emellanåt, allt för att inte gå under på vägen. Och jag är glad och tacksam för att jag, när jag ändå började känna att försökandet tog över allt i våra liv, kunde ta ett steg bakåt och sätta en gräns. En gräns som sa att hit min inte längre skulle vi lyckas. Lyckades vi inte fram till den vägskäl som jag, med stöd från A hade valt, så skulle vi ge upp drömmen om ytterligare ett barn helt. Nu behövde vi inte komma fram till vägskälet. Redan en bit ifrån den kom vi in på vägen som leder oss till ett andra barn. Och det är jag så enormt tacksam för

Men samtidigt, jag vill kunna förstå. Förstå den här skillnaden mellan mig och mitt sätt att tänka och agera, och de som inte kan sätta den där gränsen. Är det så att min längtan och önskan inte är lika stark? Personligen så tror jag inte det. Jag tror på att min längtan har varit, och är precis lika stark som någon annans. Enda skillnaden är att jag har ett annorlunda sätt att hantera det på

Så snälla, hjälp mig att förstå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s