Livets mirakel

När jag var gravid med E så hade jag en kollega vars fru var beräknad strax efter mig. Jag vet inte riktigt vad som hände, men rutinultraljudet gick inte riktigt som den skulle. Resten av min graviditet så var jag en ständig påminnelse för honom om vad de hade förlorat och sitter man i ett öppet landskap med Norden mer eller mindre bredvid varandra, är det svårt att inte synas och det är svårt att prata utan att höras alltför mycket om någon kommer och frågar.

Så i maj förra året så fick de ett barn. Barnet kom lite för tidigt men den här gången gick det i alla fall vägen.

Idag när jag gick in på Facebook kunde jag få se en bild på en liten, liten bebis. De hade nu fått ett andra barn. Jag kunde inte annat än känna glädje för deras skull. Ok, jag vet ju inte riktigt vad de hade gått igenom, men jag hade ju sett hans plågade min och hans plågade ögon när han såg min allt mer växande mage allt eftersom graviditeten fortlöpte. Och bara den smärtan…

Jag måste erkänna att jag kände inte helt och fullt enbart glädje, utan jag kände även sorg. Sorg över att vi inte lyckats. Sorg över att jag är kvinna och inte man. Hade jag varit man hade det inte vara några som helst problem med att köra på med IVF:en som planerat. Sorg över att ha hamnat i den här situationen. Sorg över att jag vill något som är svårt att förverkliga. Sorg över att jag inte kan lämna det och gå vidare. Sorg över att jag inte kan glädjas över mitt nya jobb.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s