En vändning i livet

För tolv och ett halvt år sedan fick jag höra orden som jag var rädd för att höra, men som jag egentligen visste skulle komma. Kanske inte just de orden, men i alla fall innebörden av dom.

”Du, jag pallar inte längre!”
”Pallar inte vad då?”
”Oss”

Fem och ett halvt års förhållande var slut, där och då. Men mina känslor var inte det. Jag gav det hela ett halvår. Sedan skulle jag gå vidare.

Den våren var jag fattig, men lycklig. En längre tids tyngd från mina axlar hade tagits ifrån mig. Jag var fri. Fri att göra vad jag än själv ville. Jag hade ingen annan att ta hänsyn till. Ingen annan att anpassa mig till. Jag kunde börja sikta mot att uppfylla mina drömmar. Jag kunde nu söka till utbildningen jag ville gå, utbildningen jag hade drömt om i tre år. Utbildningen som låg i en helt annan del av landet. Många timmar från min hemort som jag mer eller mindre hade blivit bunden till på grund av det förhållande jag haft. Bunden för att han inte kunde tänka sig att bo någon annanstans. Inte ens för några år. Ja, jag var fri. Fri att göra vad än jag önskade. Fri som en fågel.

Så snart jag märkte hur mycket bättre jag mådde började jag lämna det hopp jag hade haft om att få tillbaka det som varit. Varför gå tillbaka till något/någon som inte var bra för en? Någon som krävde mer än gav?

I slutet av maj gifte sig min syster. Mitt ex som var kompis med brudgummen var också där. Och han försökte. Och gjorde bort sig. Och jag tog där och då det sista mentala steget från det som varit. Och jag var verkligen glad och lättad över att vara singel.

På midsommar var jag bjuden till en kompis (U) pojkväns (C) föräldrars sommarstuga. Vi var ett större gäng som skulle dit och vi skulle samåka. Jag kände inte alltför många. Men vad gjorde det? Jag var fri! Jag var lycklig! Jag var singel. Och det ville jag fortsätta vara.

Vi skulle först träffas hemma hos C:s föräldrar för att i samlad trupp åka till stugan som låg en bra bit bort.

Innan hade U sagt att det skulle vara några singelkillar där. Jag sa att jag inte var intresserad. Jag ville fortsätta vara singel.

När jag kom till samlingsplatsen så hade de flesta redan kommit. Redan från första stund kände jag en killes blickar på mig. Och jag njöt. Men jag var inte intresserad. När det var dags att åka så hamnade vi i samma bil. Eller bättre sagt samma minibuss. Längst bak.

Väl framme så började vi alla tillsammans att förbereda firandet. Flest personer hamnade vid att tvätta och skrubba potatisen. Jag tänkte inte så mycket vilka det var, men vi hade det rätt trevligt.

När maten väl var klar så satte vi oss till bords. Allt eftersom måltiden flöt på så flyttade folk runt lite och bytte platser. Och killen, vars blickar jag känt av redan från start, och som hade suttit med mig längst bak i bussen, och som också hade varit med och förberett potatisen, hade, utan att jag hade märkt det, förflyttat sig den platsen mitt emot mig, till att sitta på bänken bredvid mig.

Säg den svenska midsommar där det inte kommer lite regn, så gjorde det även den här dagen. Då bara hälften av oss satt under tak så trängde vi ihop oss så att alla skulle få skydd för regnet. Och jag hamnade i knät på den där killen. Och jag var fortfarande inte intresserad.

När renskuren var över skulle vi tjejer gå en promenad och plocka blommor medan killarna dukade av. U tog mig åt sidan och frågade då vad jag höll på med. Jag förstod ingenting.

”Du sa ju att du inte var intresserad av att träffa någon!”

Och det var jag ju inte! Och jag hade väl inte gjort något? Inget annat än att bli smickrad över blickarna. Och att vara social, precis så som jag med vem som helst där.

Man skulle kanske trott att jag vid det här laget hade druckit en hel del. Det hade jag inte. Jag har aldrig varit någon stordrickare. Den här midsommar var inte något undantag.

Jag vet ändå inte vad som sedan hände. Plötsligt stod vi och kystes, den där killen och jag…

Detta är nu tolv år sedan. Länge trodde jag verkligen inte att det skulle bli något mellan oss. Jag skulle ju flytta till Kalmar till hösten och plugga. Och jag ville verkligen inte ha något förhållande! Och vi skulle ju knappt få tillfälle till att ses. Vi hade tidigt kommit fram till att från midsommar skulle det ta sex veckor innan vi kunde ses nästa gång. Sedan skulle det ta ytterligare sex veckor till nästa gång. Och om det gick som jag ville och önskade skulle jag därefter flytta till Kalmar som låg betydligt längre bort än de två timmar som var det dåvarande avståndet mellan oss två och vem tror verkligen på ett avståndsförhållande? Och dessutom skulle det ta ytterligare minst sex veckor innan vi skulle ses igen nästa gång… Klart att det inte kunde bli något!

Idag, tolv år senare så är vi gifta, har vår underbara dotter och ett hus tillsammans. Och om jag ska vara ärlig, jag tror inte att förhållandet skulle överlevt länge om vi inte hade haft avståndet. Och att vi både har kunnat lita på varandra och haft förtroende för varandra. Och om A inte hade varit så totalt olik mitt ex. Till skillnad mot mitt ex är A inte ett dugg svartsjuk. Och det älskar jag honom verkligen för!

20130621-221931.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s